Grandelius - sidomeny

Djuptryck

Det finns i princip tre metoder inom djuptryckstekniken – etsning, torrnål och kopparstick.

De första djuptrycken framställdes under mitten av 1400 talet. Djuptrycken användes vid den tidpunkten inte som självständiga konstverk, utan fungerade närmast som en kopieringsmetod av andra konstverk.

Principen är att ”misshandla” kopparplåten genom att göra spår eller fördjupningar vilka sedan fylls med färg. Antingen låter man en frätande vätska orsaka fördjupningarna (etsning), eller gör man dem med ett verktyg (torrnål eller kopparstick).

Bilden trycks i en särskild koppartryckpress under högt tryck och med fuktigt koppartryckpapper. Pappret är fuktigt för att kunna pressas ned i fördjupningarna. Därför får alla djuptryck den karaktäristiska markeringen efter plåten, men utanför bilden.

Plåten ytbehandlas först med ett ämne som inte påverkas av syran. Därefter skrapas ytskiktet bort så att syran kan fräta i plåten. Ju längre tid i syrabadet, ju större djup och svartare linje.

Etsning

Om man vill etsa en yta, i stället för en linje, använder man en annan teknik. Man belägger plåten med ett asfaltpulver, som bränns in i plåtytan. Där asfaltprickarna finns, fräter inte syran och plåten får på så sätt en ruggig yta där tryckfärgen kan fastna. Tekniken kallas akvatint.

Torrnål

Plåten repas så att grader uppstår. Den tryckta bilden blir suddig, eftersom färg fastnar, förutom i spåren, även utefter graderna.

Kopparstick

Linjen blir distinkt och skarp. Man brukar säga att man sticker kopparplåten. Beroende på verktygets vinkel i spetsen och djupet i plåten, blir linjen svartare eller bredare.